Tyra och jag har spenderat ett några förmiddagar i lekparken nere vis Solbrännan som det heter, Österskärs fina udde. Där finns en väldigt bra lekpark, en fotbollsplan och en strand så att man kan kasta stenar, kottar och pinnar i vattnet.

Dessutom finns där en restaurang, Solbrännan, som serverar fantastiskt god lunch. Det här med restaurang och barn är nytt för mig, det är inte så att jag aldrig testat, tvärtom.

Barn är olika och när Vidar var i Tyras ålder så var han extremt aktiv och besatt av klättring, han skulle ha rivit stället som Tyra och jag åt lunch på. Tyra sitter snällt vid bordet eller håller sig åtminstone i närheten. (Sist det funkade bra med Vidar på restaurang så var han 4 månader, vid 5 månaders ålder stod han och hoppade på bordet, när jag höll i honom så klart.) (Ja, vi har iPad, iPod touch och dvd-spelare, sånt är totalt ointressant förutom i bilen eller hemma, tycker Vidar.)

De är väldigt olika mina barn, men ändå bästa kompisar tack och lov. Jag förvånas över att det kan vara så stor skillnad. Vidar var en vilde fram tills han fyllde 2 år ungefär. Då klättrade han upp på saker som var flera gånger högre än han själv och hoppade ner, jag fångade honom oftast i luften, jag hade inte en chans att hänga med i hans tempo.

Han hade barnsele på sig för att inte behöva sitta i barnvagnen jämt, av säkerhetsskäl. Hans ben började nämligen springa i luften och ha satte av åt vilket håll som helst så fort fötterna nådde marken, han skulle blivit påkörd om vi inte uppfinningen barnselen funnits. Att hålla i handen var inte ett alternativ, det var det värsta hand visste, om vi skulle ha tvingat honom, som vissa tyckte att vi skulle göra, så skulle han brutit handleden.

När Vidar var liten så undrade jag hur folk, särskilt inne i stan, kunde ha sina barn på marken utan sele. Jag visste ju inget annat.

Jag kunde inte förstå att det fanns personer som tittade snett på oss för att vi använde barnsele. Vi hade sele och höll Vidars tempo kan jag tillägga, man använder inte barnselar på samma sätt som man gör när man är ute och går med en hund, om någon nu tror det.

Idag kan jag förstå att en barnsele oftast inte är nödvändig, nu när jag har ett barn till. Tyra skulle aldrig drömma om att gå mer än några meter ifrån mig. Hon går vanligtvis precis bredvid och vill dessutom hålla handen. Dessutom så har hon inte alls samma tempo, när hon springer så är det inga problem att hänga med. Springer hon iväg så springer hon max 10 meter bort och det i ett hanterbart tempo.

När Vidar var i Tyras ålder hade jag hjärtat i halsgropen hela dagarna och var ständigt på tå för att kunna kasta mig och ta emot honom, han var nämligen otroligt snabb och kreativ, flyttade snabbt på möbler med mera för att komma upp på så höga höjder som möjligt.

Jag var helt säker på att han skulle bli base jumper som stor, det tror jag inte längre. Han lugnade sig när han fyllde 2 år ungefär, eller då fick han andra intressen än klättring, som pussel och la 15 pussel 10 gånger om dagen och så vidare. Aktiv på andra vis.

Än idag klättrar han gärna högt upp och hoppar, men nu har han en helt annan koll eftersom han är äldre. Han har ju också bra kroppskontroll tack vare att han tränat så mycket på att klättra och hoppa med mera, man blir ju duktig på det man tränar.

Han är fortfarande övermodig dock, men inte 30 gånger om dagen, mer någon gång ibland. Härom dagen överraskade han personalen på dagiset genom att klättra upp på en alldeles för hög klippa, och trillade ned, som tur var hann en fröken fånga honom. De var inte beredda på att han skulle klättra så högt. ”Vi försöker lära honom att tänka först.” Sa den fröken som berättade om incidenten. ”Ja, tack, gör gärna det.” Sa jag. Det vore ju toppen.

På dagiset är han nämligen en lugn kille i övrigt, som smälter in i gruppen och som gärna pysslar. Inte lika äventyrlig som hemma om man säger så. Första gången jag hörde detta trodde jag att personalen hade förväxlat honom. Men det är visst så. Dessutom går han på ett litet dagis och med bästa tänkbara personal som har stenkoll, förväxling sker liksom inte på en liten förskola med en liten barngrupp.

Hur som helst, efter några dagar ihop med Tyra på heltid så är jag ännu mer förundrad över hur två barn med samma föräldrar kan vara så otroligt olika i sin personlighet. Intressant. /Caroline

Saker som beror på misstag jag gjort genom åren, för många kockar har varit med och utvecklat mina sajter, på grund av att jag helt enkelt inte vetat bättre. Man lär av sina misstag heter det ju. Big time i mitt fall.

Så, jag lägger just nu maximalt med tid på reparationsarbete och förbättringar och det kommer troligen behövas några veckor till.

Jag kör PT-online som vanligt och träningsutmaningen med tabata med nytt startdatum varje måndag.

Träningen? Jo tackar som frågar. Den går bra, yoga och cirkelträning med pilatesboll och powerwalks i det härliga vädret är min melodi just nu. Och tabata intervaller förstås. /Caroline

Det finns ett alternativ sätt att träna hoppträning och hoppövningar, som är skonsamt och som funkar för fler. Nämligen att gå upp på tå istället för att hoppa, men tänka hopp.

Tänk hopp, för att aktivera musklerna explosivt, som man gör vid hoppträning och övningar som till exempel burpees och grodhopp.

Alltså, tänk att du ska hoppa, gör precis som om du skulle hoppa, fast gå upp på tå istället. Vid upphopp till exempel, sitt bak i benböj, tryck i från som om du skulle lyfta från golvet, fast gå upp på tå.

Även personer som kan köra hoppträning och övningar med hopp kan alternera genom att gå upp på tå istället, för att totalt sett klara fler repetitioner.

Den som vill kan lätta från golvet en aning, som på bilden nedan, men ändå komma upp på tårna istället för att hoppa. /Caroline

Idag när jag är ute med honom så cyklar han först rakt in i en taggig buske, jag hängde inte med och han hann inte svänga. Jag fick plocka taggar ur hans kind och familjen som bodde vid de där buskarna kom ut med plåster och klistermärken till Vidar, väldigt snällt och det gjorde definitivt saken bättre.

En stund senare flyger Vidar över styret, så där helt apropå i ingen fart alls, något högg liksom fast, det kanske berodde på gruset eller något. Helt omöjligt att förutse och jag hade inte en chans att ta emot honom. Han tog emot sig bra tack och lov, men fick ett stort blåmärke på benet, ringklockan gick sönder och cykeln ser plötsligt ut att ha hängt med ett tag.

Vidar tycker dock att cyklingen är lika rolig även efter dessa insidenter, han har ju alltid varit en cykelkille, men jag hoppas på mindre dramatiska cykelturer i framtiden.

Det är skönt med ledighet, jag sitter just nu med ett mega-projekt som är hur tråkigt som helst. Det är en massa uppdateringar på min träningssajt som bara måste göras, jag har långa listor med grejer att bocka av. Evighetsgöra av typen som gör mig sur och grinig.

Tack och lov är det många som vill träna PT-online med mig just nu och träna 5-dagarsutmaningen med tabata, och det förgyller mitt arbete.

Träningsbloggen kommer att uppdateras lite frekventare när jag är klar med de där listorna, jag måste lägga varje möjlig sekund på dem om projektet någonsin ska bli klart. Resultatet blir en bättre träningssajt, på sikt. /Caroline

Nu är Charles en rutinerad dansgympare, han är bara 2,5 år och gör alla rörelserna till låten ”polisbilen” – det är jätteroligt att se och höra hur roligt han tycker att det är. Det är precis min önskan med konceptet, att barn ska få ha roligt.

Kolla in filmen (klick), på med ljudet, det gulligaste jag har sett på länge! /Caroline

Hur skulle jag göra detta på ett sätt som skulle intressera ungdomar i högstadieåldern? Det frågade jag mig själv innan jag satte igång med förberedelserna. Jag har ju själv varit i tidiga tonåren och har inget minne av något direkt kostintresse just då.

Min farmor försåg mig med närodlat och husmanskost till lunch och middag på den tiden. Skolan serverade helt okej mat som jag minns det.

Till frukost åt jag dock nyponsoppa och glass och fyra skivor vit formfranska med smör och ost på. Varje morgon. Det tyckte jag var gott på den tiden. Eftersom jag hade en alldeles fantastiskt snäll farmor så serverade hon mig det varje morgon, inga konstigheter.

Att röra på sig var fullständigt naturligt för mig. Då som nu. Med en egen häst, ett brinnande intresse för ridning och ett inte lika brinnande dito för fotboll men ändå något jag gjorde flera gånger i veckan. Jag dansande och började instruera gruppträning som 14-åring.

Cykeln var mitt transportmedel för att ta mig till kompisarna 5-10 km bort. Jag sprang eller cyklade till skolbussen morgon och kväll, 1 km enkel väg.

Husmanskosten stod för näringen och kompenserade den som jag numera förstått mindre näringsrika frukosten. På det stora hela. Det var på min tid det. När jag var i åldern 13-15 år.

Idag ser kosten, livsstilen och sockerintaget helt annorlunda ut för såväl unga som vuxna, sorgligt nog även för många små barn.

Dagens ungdomar äter och dricker alldeles för mycket socker och rör sig för lite. Det är ju ingen nyhet.

Min teori är att ungdomarnas inaktivitet och övervikt ibland beror på likgiltiga eller okunniga föräldrar som själva inte förstått vikten av att äta näringsrik mat och fördelarna av att röra på sig. Eller så är föräldrarna helt enkelt för stressade eller prioriterar andra saker och kör halvfabrikat i bästa fall. Resten av kvällen har föräldrarna fullt upp med att kolla tv eller uppdatera facebook-statusen istället för att förbereda näringsrik mat till sina barn.

Nu finns det ju självklart många föräldrar som serverar näringsrik kost till sina barn också, och de barnen är troligen inte överviktiga.

Jag tycker att det i första hand är föräldrarnas ansvar att lära sina barn vikten av att äta näringsrik kost, i vart fall till frukost, lunch och middag. Vad som slinker ned där emellan spelar mindre roll förutsatt att de rör på sig. Ordentligt.

Det är alltså helt okej för en ungdom att dricka läsk, äta bullar, chips, godis och dricka Oboy flera gånger i veckan, i rimliga mängder och om man äter sig mätt på näringsrik mat i första hand.

Allt för många av dagens ungdomar är uppväxta med en sunkig livsstil med snabbmat till både till lunch och middag. De vet helt enkelt inget annat. Eftersom föräldrarna tidigt introducerat dessa vanor. Många har dessutom en inte-aktiv livsstil med mycket tid framför tv:n eller datorn. Det är inte helt ovanligt att också den är ärvd från föräldrarna. Nu menar jag självklart inte att man aldrig ska äta snabbmat. Nix pix. Och det är inte fel med att kolla på tv:n eller facebooka heller. Jag tror ni förstår om ni vill förstå.

Som förälder tycker jag att man ska föregå med gott exempel och sträva efter att vara en förebild.

Det finns barn och ungdomar som växer upp med att höra sina föräldrar beklaga sig över överflödiga kilon, de kanske jojo-bantar, kör pulver-dieter och pratar om att träna men säger samtidigt att de inte orkar och så blir det inget av det i slutändan.

Inget annat än ännu mer gnäll över att formen är som den är. Suck, pust och stön. Det finns till och med tjocka föräldrar som lägger skulden på sina barn för att de är tjocka. Som om det vore barnens fel att morsan aldrig brydde sig om att ta tag i de där graviditetskilona som till viss del beror på en eller flera graviditeter men också på valet av livsstil.

Barn lär sig av sånt också. Det tycker jag är viktigt att som förälder tänka på. Att vara missnöjd över något och sedan ta sig i kragen för att åstadkomma en förändring är att vara en förebild.

Att alltså gå från överviktig och sedan se till att förändra saker och ting, till exempel. Det vet jag många som har gjort, jag har tränat många i 100-kilosklassen som numera väger 60-nånting eller 70-nånting. Jag är otroligt imponerad av dessa människor, som har skapat en livsstilsförändring. För sin egen skull och sin familjs skull oftast, ibland till följd av en läkares råd, en läkare som listat riskerna med övervikten. Att genomföra projekt livsstilsförändring är inte enkelt ska ni veta. Det är beundransvärt.

Åter till att vara en förebild som förälder. Om man som förälder först säger att man ska ut och springa eller åka till gymmet, och sedan inte gör slag i saken, då sänder man som förälder ut ett tydligt budskap till sina barn. Barnen lär sig att träning är något att likna med grovrengöring av badrummet. Något trist och tråkigt.

Åter till min föreläsning. Jag döpte den till ”Ät dig pigg och smart”. Eftersom jag förstått att så många ungdomar idag känner sig trötta och vem vill inte vara smart? Jag trodde detta skulle locka fler ungdomar än de som kom. Det kom inte så många alltså.

I den delen av Stockholm där jag var och föreläste bor 2000 ungdomar i åldern 13-15 år.
10 av dem kom till fritidsgården den aktuella kvällen för att lyssna på ”Ät dig pigg och smart”, min föreläsning alltså.

Var är alla? Undrade jag givetvis, även fast jag självklart var glad för att det trots allt kom 10 ungdomar för att lyssna på mig. Ungdomarna som var på plats hade full koll på varför resterande 1990 personerna inte var där.
“De vill inte lära sig hur man äter sig pigg och smart.”
“Många är feta och överviktiga och orkar inte bry dig.”
“De vill äta kladdkaka och sånt.”
“De äter på grillen när det är äcklig skolmat.”

Vad är äcklig skolmat undrade jag.
“Lax och grönsaker. Kyckling och sånt.”
Intressant tänkte jag, men inte alls särskilt förvånad.

En dag satt jag på Café Fix vid Fridhemsplan, i Stockholm, och jobbade och lunchade samtidigt. Jag åt en hälsotallrik i vanlig ordning.

Plötsligt sätter sig två tjejer vid bordet bredvid mig. Borden står väldigt nära varandra och jag kunde inte undgå att notera deras val av lunch. Jag höll på att trilla av stolen.

Självklart kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på tjejerna. De pratar om hur jobbigt allt är, hur trötta de är hela dagarna, för att inte tala om på kvällarna. Skolan verkar vara extremt påfrestande. De snackar faktiskt om träning också. Jag spetsar öronen lite extra. De var inne på att det vore nog bra att träna. Men orkar inte.

Vad tjejerna åt till lunch? Ja, det var ju av den anledningen jag höll på att ramla av stolen. Där sitter de och glufsar bakverk. I storleken motsvarande matportioner. Tallrikarna var mattallrikar. Du ser dem på bilden, observera att det är mattallrikar alltså och inte assietter.

Den ena åt en gigantisk kladdkaka med ett berg av sötsliskig grädde på och den andra tjejen åt en blåbärspaj som badade i vaniljsås.

Serverade på stora tallrikar, inte assietter alltså. Till det drack de varsin halvliter varm choklad, serverade i 5 dl-glas toppad med mycket, troligen sockrad, grädde. Detta var alltså deras lunch.

Jag måste medge att jag imponerades av att de faktiskt kunde äta allt det där. Att det fick plats liksom. Mättande för stunden. Utfyllnad i magen. Snacka om sockerkick.

Inte så konstigt att de påstod sig inte orka saker, varken träna eller ta sig genom en helt vanlig skoldag. Jag tror faktiskt inte att de skulle uppleva skolan så där extremt påfrestande om de hade lite mer näring och energi i sina kroppar och hjärnor. Den där lunchen var ingen engångsföreteelse. Den återspeglade tjejerna livsstil.

I föreläsningen ”Ät dig pigg och smart” pratade jag om att det med hjälp av kosten faktiskt delvis går att påverka huruvida man är pigg eller orkeslös. Många av dagens tonåringar inte har fått lära sig kopplingen mellan kost och prestation.

Vad kroppen får för typ av mat har delvis betydelse för huruvida man förstår vad matteläraren säger eller inte. Det man äter under dagen påverkar hur det går på fotbollsträningen efter skolan. Man kanske slutar med fotboll för att man är trött och inte orkar. Det här med att inte orka saker har ofta en logisk förklaring. Att kroppen inte får det den behöver för att vara pigg och smart. Kan vara mat, sömn eller annat men nu är det ju kosten jag är inne på.

En eloge till fritidsgården i Stockholm som tog initiativet till att försöka förmedla kostens betydelse för hur man mår i övrigt, hur det går i skolan och på träningen. Synd att det inte var så många som valde att komma.

Jag undrar vad skolorna gör? Jag vet inte, någon som vet? Det verkar uppenbarligen som att många skolor inte har det här med kostens betydelse för förmågan att prestera på agendan idag. Om de har det så har budskapet inte nått fram.

Det här med kost och dess betydelse verkar ju ha undgått många ungdomar i vart fall de senaste decennierna. Övervikt och fetma har ökat kraftigt i Sverige under samma tid, för både barn och vuxna, även om på senare tid presenterats forskning som visar att det går åt rätt håll. Intressant läsning: Barnfetma – det förebyggande arbetet avgörande.

Åter till skolorna. En dag fick jag berättat för mig att rektorn gett en överviktig flicka på 14 år ett kostschema för att äta LCHF. Till en 14-åring??? Barn behöver kolhydrater. Rätt sorts kolhydrater. Inte kolhydrater från kladdkaka. Den där tjejen gillade visst kladdkaka.

Det hade ju varit bättre om rektorn gett henne stöd och kanske bokat en träff med en dietist. Istället för att ge henne ett recept på LCHF-kladdkaka.

Vad ska hon tro? Vi har alltså en 14-åring här i Stockholm som tror att livet blir bättre om hon äter enligt LCHF. LCHF behöver inte vara fel, men det är diet och ingen tonåring behöver en diet, de behöver en bra livsstil.

LCHF är för övrigt en okej livsstil så länge man vet vad transfetter är och inte äter för mycket fett av den typen samt inte strävar efter nolltolerans när det kommer till kolhydrater. Vissa tror att de äter 40 gram kolhydrater om dagen, det går inte, kolhydrater finns i det mesta. De allra mest frälsta LCHF-anhängarna brukar inte ha förstått det och tror att de äter mindre kolhydrater än de gör i själva verket, och tur är ju det för annars skulle deras hjärnor lägga av (om de alltså i verkligheten lyckades ligga på så lite kolhydrater per dag som de tror sig göra).

LCHF eller någon annan diet är inte bra för barn som växer. Klassikerna tallriksmodellen och pyramiden är bra för barn som växer.

Det är visst inte helt ovanligt att ungdomar låter bli att äta potatis, ris och pasta i skolan för att deras föräldrar slutat med det där hemma.

Vet inte alla föräldrar att barn gör som vuxna?

Ibland är det skrämmande att inte alla föräldrar tar ett större ansvar för sina barn. Det borde ingå i den där föräldrarollen.

Jag såg en broschyr en dag där det stod “ta hand om den katt du skaffat” – och jag kunde inte låta bli att tänka att det borde finnas något liknande för föräldrar.

Vilket det faktiskt också finns, kom jag på sedan. I vart fall när det gäller maten. Jag har själv fått jättebra info från BVC om hur man som förälder ska tänka och göra för att ge barn en sund inställning till mat redan tidigt i livet.

Även företagen som gör barnmat skickar hem så-här-lagar-du-bra-barnmat och berättar om vikten av goda matvanor tidigt i livet.

Att en rektor på en skola i Sverige delar ut LCHF-meny är verkligen anmärkningsvärt. Hur kan sånt ske? Om man är rektor borde man ha ett bättre omdöme.

Vissa skolor har nolltolerans bullar, läsk godis samt mer fysisk aktivitet, vilket har visat sig fungera. Så klart. Intet nytt att fysisk aktivitet förebygger övervikt och fetma. Jag hoppas att fler skolor följer exemplen, i skolorna finns ju verkligen förutsättningarna för att inspirera och intressera dagens ungdomar till att lära sig mer om kosten och dess betydelse.

Som läget är just nu så finns det alldeles för många trötta och orkeslösa ungdomar där ute som sitter och äter överdimensionerade portioner kladdkaka eller paj eller något från den lokala grillen till lunch istället för skolmaten, som samtidigt undrar varför de inte orkar göra saker.

Jag höll nästan på att börja prata med de där tjejerna som åt blåbärspaj och kladdkaka med mera till lunch och berätta hur allt hänger ihop. Men jag gjorde inte det. Jag kände att det kanske vore lite väl. Det var väl nog att jag tjuvlyssnade och fotade deras tallrikar när de gick :o)

Så. För att summera lite. Fetman, inaktiviteten och många av dagens ungdomars livsstil är inte hälsosam idag. Kanske dör de av en sjukdom till följd av detta leverne innan de ens hinner fylla 30 år. Jag tycker det är föräldrarnas ansvar att prioritera och servera näringsrik mat till frukost, lunch och middag. Kan man inget om kost så tycker jag att man ska lära sig, för sina barns skull.

Man behöver inte bli någon kostfanatiker, vanligt sunt förnuft och att se till att få med protein, nyttigt fett och en bra sorts kolhydrater i varje måltid räcker. Laga maten från grunden så många dagar som möjligt (eller laga i förväg och frys in) och använd halvfabrikat som nödlösning – inte som stående inslag på veckomenyn.

Det är helt okej för en person som växer att dricka Oboy varje dag, om man även äter näringsrika måltider vid frukost, lunch och middag och aktiverar sig ordentligt varje dag. Socker är en typ av kolhydrater och inte den bästa sorten, men i rimliga mängder är socker inget farligt för barn och ungdomar som rör på sig.

Att röra på sig betyder mer än att cykla några kvarter till och från skolan, det räcker inte om man är inaktiv resten av tiden.

Med att röra på sig menar jag att vara aktiv minst två timmar om dagen – simma, spela någon bollsport, dansa, besöka ett lekland, promenera hit eller dit exempelvis. Att alltså göra något annat än att sitta stilla, som många gör hemma vid tv:n eller datorn, i bilen och på lektionerna i skolan. /Caroline

Vidar hade även listat sig själv som en av sina kompisar idag fick vi veta när vi var på utvecklingssamtal på hans förskola. Det tycker jag är bra, det är bra att kunna spendera tid på egen hand och uppskatta det.

Mer om utvecklingssamtalet på dagis strax.

I morse var det debatt om stora barngrupper igen, finns på Svt för den som vill se. Bra att folk engagerar sig. Om alla föräldrar skulle anstränga sig och hitta bättre alternativ än de där förskolorna med för stora barngrupper så skulle problemet snart vara borta.
Tänk vad alla barn skulle vara glada och trivas. Föräldrarna skulle aldrig behöva gnälla över så kallad trots.

Jag vet så många föräldrar till barn på Vidars förra dagis, där det var stora barngrupper, som gick runt och trodde att deras barn trivdes. De hade ingen aning.

Vidar skolades in när han var 1 år och 11 månader. På en helt vanlig förskola inne i stan, i Stockholm. Då var jag och Erik där i tre dagar och fick se hur de där barnen som föräldrarna tror trivs – inte trivdes, de gick runt med sina gosedjur och var allmänt olyckliga.

De fick knappt någon uppmärksamhet och var för små för att leka med jämnåriga mer än en kort stund. Det var hemskt att se. Flera av barnen var där hela dagarna. Det berodde absolut inte på att personalen skulle vara dåliga eller arroganta, nej det fanns helt enkelt inte tid. Det är blöjbyten och saker som ska fixas och trixas med hela tiden. Personalen gjorde sitt allra yttersta för att räcka till. De skulle behövt klona sig själva för att ha en chans att finnas där för barnen på det skulle vara bra.

Föräldrarnas version ”de leker med sina kompisar och gör roliga saker hela dagarna”. Föräldrarna har ingen aning. ”De lär sig så mycket.” Hur kan man säga så om man inte vet hur mycket barnen skulle lära sig om de var hemma?

Jag skrev förut om att mina erfarenheter visar att barn lär sig mer hemma än på förskolan, när det är så stora barngrupper som det är idag. Det är för stora barngrupper på de flesta förskolor i Stockholm idag.

Vidar började aldrig i den där stora barngruppen som han skulle börjat i efter sommaren (som jag skrev om också). Han hade sommarlov i 5 månader istället. Erik valde att vara föräldraledig med två barn. Inte så så bekvämt för Erik, så som många föräldrar vill ha det men helt klart det bästa för Vidar.

I slutet av oktober började han på ett nytt dagis, ett litet föräldrakooperativ. Han trivs och är glad hela tiden. Han får aldrig några utbrott eller utspel så som man hör att många barn får i samband med hämtning eller lämning eller övrig tid.

Åter till utvecklingssamtalet, som vi alltså hade idag, med en av fröknarna. Vidar var med, det är visst en ny grej. Jättebra tycker jag, han och fröken hade gått igenom en lista i förväg och Vidar hade fått ringa in glad gubbe, si och så gubbe, eller ledsen gubbe. Han hade ringat in glada gubbar på allt.

Vi gick igenom punkterna, allt från ”hur känner du när du kommer till förskolan på morgonen” till ”vad tycker du om experimenten” med mera.

Vid inskolningen på det nya dagiset, som varade i tre dagar, så var ljudnivån låg och ingen slog någon. Alla andra barnen visste att Vidar skulle börja, barnen var väldigt omhändertagande och visade Vidar runt. Han fick bästa tänkbara start på bästa tänkbara förskola.

Så här snart ett halvår senare så har jag inte en enda invändning. Vidar sitter här hemma och spelar gitarr som en av fröknarna gör och pratar positivt om allt och alla.

Jag har ännu inte sett en enda snorig unge, personalen har alltså tid att torka snor så att barnen slipper gå runt med det i hela ansiktet hela dagen. På en förskola med stora barngrupper hinner inte personalen det och barnen har snor i hela ansiktet.

Jag är så glad för att vi hittade och fick plats på det här dagiset. En liten förskola med många anställda, personal som dessutom trivs i sin arbetsmiljö. Alla fröknar känner alla barnen innan och utan, det är sällan vikarier.

Det är ett föräldrakooperativ och vi har förutbestämda jourdagar, vi vet alltså i förväg vilka dagar som vi eventuellt behöver hoppa in och jobba, om det kör ihop sig totalt, i första hand tar de in personal (ingen förälder är anställd på detta föräldrakooperativ, men förskolan drivs av föräldrarna). Ännu har vi inte behövt hoppa in och vi har alltså varit på förskolan i ett halvår.

Alla föräldrar är engagerade och det gör att man får bra kontakt med de andra föräldrarna, vilket är bra att ha, särskilt barnen blir större.

Föräldrarna är involverade på olika sätt, i styrelsen, eller i en fixargrupp. Vi har vissa städdagar. Jag åker gärna dit och fixar och städar några gånger per år eftersom jag vet att det kommer innebära att Vidar får ett ännu bättre dagis, där han spenderar många timmar och dagar av sitt liv. Det tycker jag känns som väldigt väl investerad tid. /Caroline

Nu har hon startat ett eget danskoncept. AfHo. Jag kunde tyvärr inte vara med på hennes promoklass som jag hade tänkt, för att det körde ihop sig.

Jag har intervjuat Åsa Fornander, skaparen och grundaren av AfHo. Om dans och framför allt hennes nya, aktuella koncept AfHo.

Åsa, varför afro + house?
Jag tycker det är en skön kombo – både stil och musikmässigt, och man får chans att involvera precis hela kroppen. Det känns både frigörande, lite klubbkänsla – och grymt bra konditionsträning.

Och vilka är dina fem favoriter, fem bästa danslåtar alltså?
Fem grymma danslåtar, inte nödvändigtvis på dansklass, funkar lika bra att dansa till hemma:
Wop – J. Dash
Bless di nation – Congorock & Stereo Massive feat Sean Paul
The other side – Jason Derulo
#thatPOWER will.i.am feat Justin Bieber
Whaddup – LL Cool J

Hur beskriver du AfHo?
AfHo är en träningsform, en enklare dansklass med mycket energi, känsla och driv. Fokus ligger på just känslan och att släppa loss. Det är inga svåra steg.

De starkaste influenserna är Afro och House. Afro står för stora dynamiska rörelser som öppnar upp och frigör – bra för stela bröstryggar, framåt-roterade axlar och begränsad rörlighet i överkroppen. Rörelserna ger också core-träning, i dansant form då de allra flesta rörelser utgår från center och förbättrar både kroppskontroll, bålstabilitet och hållning.

House representerar tempo, som i fotarbete och jackin’, där du får möjlighet att stimulera koordination och motorik – och gunget gör att du får en skön känsla i kroppen och du kan bara röja loss utan prestige.

Kombinationen afro och house och de stora, enkla rörelserna i ett up-beat tempo ger möjlighet att få det ordentligt konditionskrävande för den som vill.

En klass som passar bra ihop med – och gynnar – all annan sorts träning är min fulla övertygelse. Speciellt för dig som är lite nyfiken och öppen i sinnet.

Ditt bästa framgångstips när det gäller dans, hur gör man?
Dance like nobody’s watching.. u know :)

Stort lycka till Åsa! Den som vill kan läsa mer om AfHo på Åsa Fornanders hemsida, om du är en instruktör som gillar dans, så finns det en utbildning i AfHo att gå.

Den som vill se fler bilder kan klicka in till bloggen Åsas träning, en annan Åsa, nämligen Åsa Ehrnholm som jag fått låna bilden av. /Caroline

När du lyfter och vänder stången använder du och förbättrar styrkan och när du bromsar och fångar upp stången kontrollerat, innan momentet där du pressar stången mot taket så tränar du även stabilitet.

Axlarna delas upp i främre axelmuskler, mellersta axelmusklerna och musklerna på axlarnas baksida.

Första prioritet för de allra flesta bör vara att träna axlarnas baksida. Svaga muskler på axlarnas baksida är den vanligaste orsaken till framåtroterade axlar och dålig hållning.

Träna med lätta vikter när du tränar baksida axlar, annars är det lätt hänt att ryggmusklerna tar över rörelsen istället – med lättare vikter kan du koncentrera kraften till de små musklerna på axlarnas baksida.

Du tränar mellersta axelmusklerna i övningar där du lyfter armar utåt sidorna.

De främre axelmusklerna hänger ihop med bröstmusklerna och involveras ofta i vardagen, de behöver man inte lägga särskilt mycket fokus på att träna, det är bättre att prioritera bakre och mellersta axelmusklerna. Däremot är det bra att rörlighetsträna de främre axelmusklerna, då det är vanligt att de blir korta.

Välj att köra en enda övning för främre axelmusklerna eller passa på att träna dem samtidigt som du tränar bröstmusklerna, de hänger automatiskt med i de flesta bröstövningar.

För att göra ett träningsprogram för axlarna – välj 1-2 övningar som tränar mellersta och 1-2 övningar som tränar de bakre axelmusklerna.

Ett bra träningsprogram för axlarna kan se ut så här (träna 10-15 repetitioner per övning i 2-4 set):
Kabeldrag bakåt med rep
Hantellyft åt sidan
Utåtrotation med gummiband eller i cable cross
Frivändning med stång
Planka med axelrodd (här kan du hålla en lätt hantel i handen om du vill)

Det här är ett av mina egna favoritträningsprogram, lycka till! /Caroline

Med mejlen följer ofta ingående instruktioner om hur texten bör utformas och vilka ord som ska finnas med och vissa ord som ska länkas till särskilda länkar.

Förr, innan jag fick nys om det här med sökmotoroptimering, trodde jag att det huvudsakliga syftet var att locka besökare till en viss sida. Det är det inte.

Susanne, hon som jag gör träningsappar ihop med ni vet, hon är ju en av landets vassaste på det här med kod, sökmotoroptimering med mera. Hon är en riktigt cool hacker. Hon har skrivit ett väldigt bra blogginlägg som jag tror alla med blogg har utbyte av att läsa. Ett skamligt förslag från Whirlpool.

Jag har ju skrivit om det här med reklam i bloggar tidigare, där jag tog exemplet Zalando och igen några dagar senare när jag fick ännu ett mejl från samma företag, som uppenbarligen inte hade läst det jag skrivit bara några dagar före. Trots att det i mejlet stod att ”vi läser din blogg” och dessutom stod det ”hej Anna” – mitt namn är ju som bekant Caroline. Komiskt.

Jag har även skrivit lite mer ingående om marknadsföring i bloggar och om att man som bloggare bör ha koll på sitt värde och inte utmana läsarnas förtroende.

Själv skriver jag som ni vet gärna positivt om produkter och tjänster som jag verkligen gillar och tipsar gladeligen om nya produkter som är framställda av små företag, utan marknadsavdelning och utan reklambudget, förutsatt att de är bra och relevanta för personer som läser min träningsblogg så klart, sådana jag kan stå för.

Jag ogillar starkt när stora företag med anseende försöker snylta på bloggare och fixa gratisreklam utan någon ersättning eller i utbyte mot en träningsboll eller påse nötter. Ännu värre när de försöker (och ofta lyckas) få bloggare att lura läsarna genom skriva om deras produkter utan att det framgår att bloggaren fått produkten gratis eller får några hundralappar för att skriva om det, något som är illegalt dessutom, både bloggaren och företaget gör något som är straffbart.

Jag tycker att man kan förvänta sig en professionell approach från den här typen av företag och dess representanter.

Är det inte konstigt att just bloggare ska jobba gratis, och detta på initiativ från stora företag? Dessa företag skulle aldrig få för sig att försöka fixa gratisreklam i andra medier, som tv, tidningar, reklampelare på stan. Där betalar man minsann för sig.

Hur skulle det se ut om Whirlpool eller Zalando gick in till en tidning och föreslog ”samarbetet” att tidningen ska trycka en annons med mikron i utbyte mot att tidningen kanske får en mikro? Jag skulle säga att värdet av att synas på en nischad välbesökt blogg kan vara detsamma eller bättre än annonsera i en tidning i vissa fall.

Inget stort företag med ett välkänt varumärke skulle få för sig att försöka snylta till sig publicitet i annan media, men att snylta på och ibland till och med lura bloggare, ofta unga bloggare som kanske inte har koll på vad som är tillåtet och inte, när det kommer till dold reklam till exempel – det går minsann för sig.

Jag tycker det är dags för fler bloggare att sätta ned foten och börja ta betalt. /Caroline